Kolbengtsson

Sara Wiklund var namnet!

******************************************************************************************************************************

Jag lovar dig att jag håller på att bli galen.
Du får säga vad du vill, tro vad du vill och göra precis som du vill!

Jag vet vad alla tycker och tänker för jag själv tänker så, men Vad gör man när dom värsta senariorna inte skämmer en? När ett skrikande barn på natten bara känns underbart? Vad gör man åt saken att när ens vänner säger att livet är förstört, känner man själv bara att livet äntligen börjar!? Vad gör man när tanken på att den där lilla saken du får, alltid kommer att vara din och det finns ingen i hela världen som kan ta ifrån dig att det faktiskt är du som har fött den lille krabaten.Vad gör man när tankarna i skallen börja styra hjärtat som får magen att skrika efter ett behov! Ni vet att när ni känner ångest, känner ni det i magen, när ni känner lycka är fjärilarna där. När ni känner sorg så är det magen som håller på att gå sönder. Det är så att alla kännslor man upplever i livet känner man i magen!
Där kan man snacka magkännsla!

Jag vill inte att mina barn ska måste gå igenom en skillsmässa och jag vill kunna försörja mina barn och ge dom allt dom förtjänar, men vem säger att jag inte skulle klara av det även om jag kanske inte har allt man behöver än? Jag menar absolut inte att det är så att jag har tänkt springa iväg och bli gravid i morgon men jag menar att om man har en pojkvänn som man känner sig lycklig med och skolan kan man ju gå tillbaka till sen när barnet blivit större? Och att ha en dröm om att det absolut inte är helt omöjligt är väl inte fel? Så länge man inte bara tänker på sig själv och hur gärna man vill ha barn. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Kanske bara skriva av sig lite längtan och resonera lite. Vad tycker ni egentligen? Om vi bortser från att det är jag. Är det helt själviskt och idiotiskt att skaffa barn när man går gymnasiet?