Kolbengtsson

I Sjutton år har jag fått leva här och samlat på mig minnen dåliga som bra, det spelar inte så stor roll för man har nog ganska stor nytta av bägge två. Jag har också lärt mig att livet kan vara fruktansvärt orättvist och vissa personer utsätts mer eller mindre. Jag har fått uppleva enorm lycka med mina vänner och familj men också mått dåligt och fått se min familj och mina vänner lida.
Nu känns det som att jag sitter här och har blivit jätte gammal och tänker tillbaka på tonåren men så är det ju inte och men på nått sätt känns det som att framtiden ändå är skrämmande. Tänk bara på allt man redan har måstat gå igenom och det har inte alltid varit så lätt, hur mycket mer kommer man att måsta gå igenom? Med tanke på att medans jag blir äldre så blir ju faktiskat alla andra det också? Tänk så mycket jag har framför mig, men tryggheten av det som varit sitter fortfarande kvar. Många av mina vänner har i år tagit Studenten och några säger att dom känner sig på nått sätt vilsna och trotts allt är ju ändå Skolan och hemmet en stor Trygghet! Men sen ska man börja he sig ut i verkligheten och du måste ta stälning till att som händer där ute själv? Du måste släppa taget om det som varrit och tryggheten du alltid haft och hitta nya saker att klamra fast dej vid. Men då får man ju inte glömma bort allt det här spännande! Tänk Körkort? Lägenhet? Jobb? Resa? Familj?
Samtidigt som mycket med framtiden skrämmer mig så är det ändå så himla mycket som lockar att jag knappt kan vänta på att få veta hur mitt liv kommer att se ut på 5år?10 år?

Nu nu ska jag sluta tänka så där mycket Konstigheter.
Jag jobbar hur som helst hela veckan och det innebär att jag jobbar även idag. Jag är väldigt stolt över min familj som allihop tog sig upp där vid halv 6 bara för att säga Grattis och ge mig presenter. =)
Jag har fått ett linne, Dvd skivor och ett smyckes ställ. =)